Violeta Parra (En español)
Jag vill tacka livet (con Arja Saijonmaa)
http://se.youtube.com/watch?v=7uRdYfo_n6Y
Gracias a la vida (con Mercedes Sosa)
http://se.youtube.com/watch?v=WyOJ-A5iv5I
Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav min två ögon och när jag dem oppnar kan jag klart urskilja det svarta från det vita och högt där uppehimlens mantel strödd med stjärnor i mängden mänskor mannen som jag älskar. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig hörseln som i all sin vidhet fångar natten och dagen, syrsor och små fåglar, turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn och röstens ömhet hos den som jag älskar. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig ljudet och hela alfabetet så att jag fick orden för tankarna jag tänker, moder, vän och broder, ljuset som upplyser den karga väg min älsklings själ ska vandra. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav mig lång vandring för så trötta fötter. Jag gick genom städer, genom djupa vatten, över stränder, berg, öknar och på slättland hem till ditt hus och dina gröna ängar. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det gav mig ett hjärta som i grunden darrar när jag ser på fruken av det hjärnan skapar och det goda långt borta från det onda när jag ser in i dina klara ögon. Jag vill tacka livet som gett mig så mycket. Det har gett mig skrattet, det har gett mig smärtan så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen, de två ting som skapar alla mina sånger och era sånger som är mina sånger och allas sånger som är samma sånger. | Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me dió dos luceros que, cuando los abro, perfecto distingo lo negro del blanco, y en el alto cielo su fondo estrellado y en las multitudes el hombre que yo amo. Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me ha dado el oído que, en todo su ancho, graba noche y día grillos y canarios; martillos, turbinas, ladridos, chubazcos, y la voz tan tierna de mi bien amado. Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me ha dado el sonido y el abecedario, y con él las palabras que pienso y declaro: madre, amigo, hermano, y luz alumbrando la ruta del alma del que estoy amando. Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me ha dado la marcha de mis pies cansados; con ellos anduve ciudades y charcos, playas y desiertos, montañas y llanos, y la casa tuya, tu calle y tu patio. Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me dió el corazón que agita su marco cuando miro el fruto del cerebro humano; cuando miro el bueno tan lejos del malo, cuando miro el fondo de tus ojos claros. Gracias a la vida que me ha dado tanto. Me ha dado la risa y me ha dado el llanto. Así yo distingo dicha de quebranto, los dos materiales que forman mi canto, y el canto de ustedes que es el mismo canto y el canto de todos, que es mi propio canto. |
